När G var sju månader började jag jobba. (Det råkar faktiskt vara så att jag har gjort det. Jobba alltså. En gång i tiden var det så. Men det var länge sen. Mycket länge sen.) Då tyckte jag att han var stor. Alltså G. Han kunde sitta själv. Äta själv. I min värld var han fullfjädrad. På riktigt kunde han nog det bara nästan.
Lilla S, som blir 7 månader idag, äter fortfarande inte fastföda (asså - ingen solid... mest flaska och lite mig...). Han sitter bara i babysittern. Inte alls själv. Försöker han blir han en dubbelmacka... Han har i och för sig fått två tänder. Det fick G först vid 9 månader. Alltid något!
Tänk redan vid sju månader är det en enorm skillnad (kanske lite starkt ord med enorm... men ni fattar ... det är en skillnad...) i hur man hanterar den sista och första minstingen. Undrar vem som kommer lida mest. Den som fick bli stor eller den som fick förbli liten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar