1a Advent i Singapore

Julrakten och apelsintomten

Ja det är första advent även i Singapore. Och det har firats för oss numer traditionsenligt sätt. Nämligen med ett besök på British Club och svenska barnens julfest.

Vi har alltså hetsätit lussekatter, gjort kreativa juldekorationer, ätit skinka och köttbullar, druckit glögg, dansat ned granen och blivit livrädd för tomten. Det var mest O som var rädd för tomten. Tyckte att han var alldeles för lik Mårran och var alltså jätteläskig. Han satt klistrad i min famn. Men godiset som tomten delade ut det skulle han ha. Så det var bara för den arma mamman att smyga fram och sno åt sig en påse.

Annars så marknadsförde vi together och vår julinsamling. Fick in 1400 sgd. Grymt massa pengar. Så det var kul.

LV vs Chanel

Löning och julshoppingstider påverkar ju så klart lite. Men det är ofta galet att försöka sig på shopping på Orchard på lördagar. Hela Singapore vill göra samma sak... Resultat trängsel. Nästan klaustroträngsel.

Men efter som jag o maken inte har så långt minne eller inte tänker efter så värst mycket, tog vi med oss två stycken trötta, småsjuka o hungriga barn till detta kaos.... Det var spännande och tålamodsprövande... Mission NOT accomplished, MEN vi fick lära oss att det var typ dubbelt så många som köade till Chanel som till LV butiken. Undrar just vad jag ska göra med den kunskapen...? Får nog ha den i åtanke när jag snackar m tomten i år... Men ärligt köa till en butik- e det friskt???

Inte riktigt min dag

Tänk att under en och samma dag leta efter sin bil i över en timme i ett gigantiskt, asavarmt garage innan den dyker upp. Och sen åka till tryckeriet och där upptäcka att usb-minnet som var med, inte var rätt formaterat. Bara till att åka hem igen och hämta nytt minne och tillbaka en timme senare. Varför händer bara sånt här när man inte har tid??? Summerar - inte riktigt min dag. Men som ruggig tur är finns det en ny runt hörnet...

Glad el trött??

Efter att ha läst Munk-boken så har jag fått en liten tankeställare. Där står det att man ska ta och njuta av livet och det där har jag funderat på. I vilka situationer är det jag inte gör det? Och då kom jag på det?? När jag sedan fem år och knappt två månader går på kalas, så tänker jag alltid på morgondagen. Det resulterar i att jag inte har så kul. Nej jag hämmar mig själv. Njuter inte fullt ut. Längtar typ mest hem...

Men nu är det dags för andra bullar. Så igår då NJÖT jag. Vi hade en Beaujolais Noveau middag och jag drack alldeles för mycket vin, plockade inte i ordning hela tiden, och kände inget behov av att gå hem. Det slutade med att maken plockade i ordning medan jag och en kompis hade en rolig diskussion och drack en och annan slatt.... Kände mig typ busig... tänk att duktiga jag inte är så duktig...

Så hur var det idag då?? Var jag trött och sliten? Var det värt det??
Jo jag gick upp 5.56 och lekte till 8.52 med mina barn. Då väckte de maken med dammsugaren (inte mitt påhitt... men kul ändå...) och sen har vi varit på Titanic-utställning och haft en riktigt bra dag. Jag har inte varit särskilt trött. Men har varit glad. Så JA det var värt det och ja jag kommer göra det igen.

High Five

Han den där lilla saken som för övrigt fortfarande är sjuk har fått dille på att göra High Five. I alla möjliga situationer ska den göras. Under måltiden, när jag kommer hem, när man dansar eller som i natt när vi fyllt på dosen av medicin i lilla kroppen. När allt det trista var gjort fick både jag och maken oss en femma innan han somnade. Vi fick oss också ett rejält skratt....

(Jag tog visst ut saken i förskott. Den magiska medicinen var inte så magisk. Men med hjälp av tålamod och ännu flera mediciner verkar han sakta sakta bli bättre....)

Magiskt pencillin

Allra minsta lilla skrutten är sjuk. Alldeles hängig blev han igår em. En veckas förkylning hade satt sina spår. Det bara rann och kletade om ungen och han ville bara hänga som en asatung sandsäck på min axel. Inte ville han äta. Inte vill han dricka. Inte kunde han sova. Livet var lite trist och jobbigt minst sagt. Men så tog vi oss till läkaren och så fick han det magiska penicillinet mot öroninflammationen, som han visst hade. Två timmar senare äter han middag, springer runt och känns rätt go och glad. Är det inte fantastiskt?? 

Jag som har lite existentiella funderingar - med tanke på helgens resa - blir numera rörd och ytterst tacksam över att jag har förmånen att kunna ge mitt barn denna magiska medicin.    

Hemma!!!

Vilken resa. Vilka upplevelser. Hjärnan går på högvarv och själva kroppen är helt slut. Det har varit fyra späckade dagar, fyllda med intryck. Vi har lärt oss att det är bra att komma till ett barnhem. Att det är den enda vägen ur fattigdom och svält för många barn. Livet  i de små byarna är fattigt och rätt så eländigt.

Vi träffade en liten flicka på åtta år - Noy - som verkligen fick mitt hjärta att gråta. Hennes pappa gick bort för länge sedan. När Andrew, som är vår kontaktperson i Laos, träffade henne för ett halvår sedan hade hennes mamma just lämnat henne. Hon fick ta hand om sin femåriga syster och sin tvååriga bror. Alldeles själv. För mormor och mostern som skulle ta hand om dem bara söp. Bytte maten som syskonen skulle få mot öl. Ett sånt elände att det inte går att beskriva. Hennes ögon var så fyllda med smärta att det inte gick att göra annat än att gråta.

Det är helt underbart att vara hemma. Men jag inser att jag har en hel del att lära. Livet kan vara bra med så mycket mindre.

På vår facebooksida, (Together for Charity) finns det bilder och lite text om resan. Om ett tag finns det lite utförligare saker på hemsidan.

Snart...

Bär det av till barnhemmet i Laos. Nervös och spänd är vad jag är. Har inte blivit galen än av malaria-tabletterna. Inte vad jag märkt. So long!

Galen el Malaria. Vad välja??

På torsdag ska jag åka till Laos och Luang Prabang för att besöka de barnhem som together for charity samarbetar med. Det ska bli mycket spännande.

Jag har blivit ombedd att äta malariatabletter. Nu när jag läst på förpackningen blir jag nervös. Mycket nervös. Verkar som vad sim helst kan hända, kräkas, mardrömmar, hallucinationer, huvudvärk, ledstel...

När jag berättade detta för maken för att få stöd och för att han skulle säga "äsch så illa blir det aldrig..." blev jag ännu nervösare. Han kontrade med att någon utbytesstudent i HK hade knaprat dessa tabletter när hon var i Kambodja och blivit tokig. Hon kidnappade ett litet barn som hon tyckte synd om, men blev tagen av polisen... innan de kom fram till att det var tabletterna som var problemet ville polisen skicka henne till en "witch-doctor..." Hmmm

Låter inte som en sak jag själv vill göra... Men vem vet vad som kan hända....

Rawa - da shit!!!

Båtarna är Sultanens Specials Forces båtar ....

Herregud vilken underbar helg vi har haft!!
Halv sex i lördags morse hoppade vi in i bilen, som var fylld av packning och grym matsäck. Halv tio klev vi i land på fantastiska Rawa.
Sen dess har vi under 50 timmar solat, badat, ätit god mat, spanat på Sultanen av JB (en malysisk provins) letat och hittat Nemo, padlat kanot och en hel masa mer. Vi har med andra ord haft det mer än bra! Kan inte annat än säga att livet är bra lyxigt!!!

Jag är ett flum

Har blivit helt besatt av den här boken. Den har fått mig lite knasig. Kanske rätt rejält knasig. Den har fått mig att vilja bli lugn som en filbunke. Jag som alltid varit slav under mottot "fort och fel", vill nu vara lugn och harmonisk. Märkligt!

Men ännu mera märkligt blir det när jag nu funderar på att bli vegetarian, börja meditera och varför inte yoga. Får se hur länge det håller i sig och vart det slutar... Vem vet?? Men boken är bra.

Nu väntar sängen för imorgon i ottan går bilen till Malaysia o ön Rawa. Ska vara flott o paradisiskt. Åter på måndag. Ha en kalas helg!
>