De e inte synd om mig

Om någon skulle undra, så är det faktiskt inte alls synd om mig. Jag har just packat min lilla weekendväska. Jag upprepar MIN weekendväska. Inte barnens. Inte makens. Jag ska i väg med tre andra läckra härliga svenska tjejer (eller heter de kvinnor när man passerat 35??) till Hanoi. 

Där ska jag sova, äta gott, snacka skit, sova och sova. Handla en massa saker och dricka drinkar ska jag hinna med där i mellan. 

Lite ångest har jag. Försöker att mörka. Men det går så där. ALLA har genomskådat mig. Jag har styrt upp scheman och ordnat in i minsta detalj. Så att barnen och maken inte ska behöva tänka på något. Nu kommer det ju inte gå som jag har tänkt. Maken kommer säkert behöva tänka lite själv. Och innerst inne där inne vet jag att det kommer bli bra då. Men jag kan inte låta bli att lägga mig i... 

Men hur kommer det bli att vara utan barnen? Tomt? Kanske, kanske inte? Trist kommer det i alla fall inte att vara.