God o Stolt, ibland händer det

Ett tag i morse kände jag mig faktiskt riktigt god. Så där god så att man liksom blir stolt över sig själv. Tog nämligen med mig alla (obs! ALLA - bara det var obehagligt. Jag själv m tre barn. Hur skulle det sluta...??) barnen till lekparken. Gav maken sovmorgon. Det kändes som om det var hans tur att få sova. Var borta så länge att han vaknade och ringde och undrade vad vi var. Sånt gillar. Det var liksom målet.

Sånt går jag igång på nu för tiden... stolt över att klara att ta hand om mina barn själv. Vart ska detta sluta? Att jag sänker ribban så långt att jag blir stolt att jag klätt på mig??