Ratad. Ja, det är just vad jag är. Ratad av min allra minsta son. Han vill inte längre. Men jag vill. Nej han klarar sig själv. Utan mig. Han vill inte längre äta på mig. Det stör mig. Det stör mig till och med massor. Innerst inne där inne verkar det som jag drar slutsatsen ratad = hatad.
Men här ute på ytan vet jag bättre. Tror jag i alla fall. Snart är det ett minne blott. Och det kommer kännas helt främmande att en liten parvel behöver äta på mig. Och än mer att jag tyckt det var helt fantastiskt.
åååh, den dagen svider! röstar på att sucka, sörja oh gå vidare hellre än att tvångsmata på (har hänt i min närhet och visst, barnet gick med på det men, tja...).
SvaraRaderabon courage!/L
När jag gav upp visade det sig att killen kunde sova. Och då menar jag länge. IStället för att vakna varannan timme. Så sover han nu typ 6 timmar... underbart. Nu känns det som jag inte fattar varför det var så mysig... det går fort med att vänja sig... kram
SvaraRaderaFint att ni kört på och låter honom bestämma själv när han vill sluta. Ett stort steg av lille S.
SvaraRadera//Lena