Jultatuering

Julfest med alla klasskompisar hör till julen i den här delen av världen. Tomten kommer med paket. Alla mammor som har ett minne har köpt en bok och skrivit sitt barns namn på den och sen lagt den i tomtens säck. Eller så heter man Charlotte, då har man inget minne, då får man ta en gammal bok i bokhyllan och slå in den. Det var inte så populärt när G öppnade och kände igen boken - Men mamma den här boken har vi ju redan....

Men det bästa vara att tomten var god. Han delade ut jultatueringar. G satte den några cm under hakan och sen ville han ta av sig t-shirten, så att alla skulle kunna se den ordentligt. Där någonstans satte hans mamma, den utan minne stopp. T-shitern skulle vara på. 

Måste ha

Tror att jag vet vad som krävs för att jag ska känna mig lite starkare, lite snyggare och lite gladare... Tror svaret är att jag behöver svettas lite mer... och för att lyckas med det krävs en PT. Så en PT ska ändra allt. Låter kanske lite naivt, men efter att ha läst bloggar om hur härligt det är att ha en PT - känns det givet att PTn är lösningen. Måste börja leta... PT.

Träningsbloggar måste vara det nästbästa för motivationen. Måste kanske läsa dem ännu mera. Och ännu oftare. Läser just nu dem här två - Maratonmorsan och Olga Rönnberg 

Läten, ljud och ord

Den här allra minsta krabaten är på hugget just nu. Låter mig inte vara ifred en endaste sekund. Jag har ju viss vana av barn i 1,5 års åldern, men vissa saker har jag glömt... antagligen mest förträngt... 

Men det roliga med honom nu är att det börjar låta om honom. Läten som jag faktiskt förstår ... så idag plockade han en "nananaa" ur kylskåpet och smet iväg. Han återfanns i denna stol tuggandes på skalet. Sjukt nöjd. Sägandes just "NaNaNaaa" hundra gånger. 

Så nu ska han in och slåss om det knappa sändningsutrymmet. De lite äldre killarna slåss redan som det är... Så bäst att önska lille S lycka till!  

I hopp om att se vår hjälte

Rätt laddade...

Så var det dags för maken att ge sig på Marathon. Singapores svettiga kletiga marathon. Start 05.00. Uppstigning 2.40. Sjukt tidigt. Sjukt!

Hejjaklacken var redo från 08.00. Men var inte helt rätt på det. Stod länge ovetandes och hejjade på halv-marathon löparna. Där dök han så klart inte upp. Det var först när en av löparna frågade hur långt de sprungit som det blev klart. Hon fattade inget när jag sa 37 km. Det var då jag insåg vårt misstag... Vi hejjade på fel gäng.

Stolt o Nöjd = Berättigat 

Vi drog till målgång och hoppades hitta honom där. Det gjorde vi inte, men vi träffade typ 57 999 andra löpare... Till slut gav vi upp och drog till Mc D för att få upp orken igen... Och där kom han vår hjälte - sjukt svettig, men så nöjd. Jag är såklart stolt. Stark jobbat maken min. STARKT!!!

Fredagsmys = Popcorn = Smärta = Tjuren Ferdinand

Som så många andra familjer håller vi på med fredagsmys. Myset innebär att vi äter popcorn, dricker drinkar och kollar på film. När det så var igår dags för detta mys, uppstod ett mindre kaos. 

Jag öppnade microvågspopcornpåsen, ut flög ett popcornkorn, varmt var det. Det fastnade på min hud, där någonstans mellan hakan och bysten. (Vad den kroppsdelen nu heter???) Jag tyckte mig ha kontroll över situationen och borstade bort det. Där gick det fel. Kornet åkte ned i min bh och brände sönder mig. Det tog ett litet tag, sen skrek jag, slet upp klänningen och bhn och fäktade som en galningen. Typ lika lilla som tjuren Ferdinand. Pärlan som stod precis bredvid fattade inget. Hon såg helt skräckslagen ut och det med all rätta. Nu har jag en grymt stor blåsa... precis ovan på hjärtat... 

Ta komando

Jag håller just nu på och lär mig saker om mig själv. Vissa saker är helt uppenbara, även för mig... som att jag är sjukt hetsig... Andra saker hade jag inte alls koll på... som att jag är feg och rätt sällan inte säger vad jag vill och tycker... så just nu håller på och övar... Livet blir så mycket bättre och roligare om jag säger vad jag vill. Till att börja med ökar ju sannolikheten att det blir som jag vill om jag säger vad jag vill... och för det andra så är det rätt så skönt att säga vad jag vill och inte gå och hoppas att den andre ska fatta...

Så jag säger som mina goa göteborska kompis har lärt mig "Jag övar"...

Vart är tålamodet??

Jag är väll inte direkt superkänd för mitt tålamod. Faktum är att jag undrar om jag över huvudtaget har en endaste cell i min kropp som tycker att tålamod är en bra grej. Nej går det lite långsamt börjar det krypa i min kropp. För att inte bli galen och bara skrika rakt ut något otrevligt måste jag andas. Oj vad jag andas. Till flera miljoner. Massa gånger per dag.

Jag har under drygt fem år varit mamma. En roll som jag som oftast trivs grymt bra med. Känner mig vissa dagar till och med privilegierad. Men när det kommer till att jag ska lära ut något och barnet ifråga ska lyssna och lära sig, då får jag problem. Stora problem. Det går inte alls så fort som jag tänkt mig. Jag blir frustrerad och femåring känner sig nog inte så smart. När han har värsta arga morsa som lärare som gastar och beter sig. Nej nu är det dags att hitta tålamodet.

Någon som har något tips på vart det kan köpas? Takashimaya? Giant? Eller är det så illa att jag måste jobba med mig själv.....?