Inga kompismutor...

En sak som gillar med Singapore (och som jag gärna skulle ändra på i Sverige) är att här tar ingen med sig presenter när de går bort dagtid.

Underbart skönt att slippa ångesten när jag ska bort, för jag kommer ju på att jag MÅSTE ha med mig ngt ca 1 minut innan vi ska åka el redan är på väg dit. Och vad är det för saker som jag köper sen - jo mest det som macken har att erbjuda... (och oftast blir det inte spolarvätska...)

Sen så tycker jag (tror jag i alla fall...) att det är skönt att slippa en massa choklad hemma som jag egentligen inte behöver (och som jag i möjligaste mån försöker "regifta" innan jag ätit upp den...).

Nej i SIN bjuder man tillbaka. Det är inte så tokigt, men så klart en bidragande orsak till att livet känns intensivt.

Vid middagar ska man så klart (?!?) fortfarande ta med sig en härlig present - oftast blir det vin (tror att det mest är för att det är så galet dyrt med det - kostar närmare 150 kr per flaska för billigaste vinet). Antalet flaskor bör matcha din egen konsumtion...(inte hela men halva i alla fall...)

Playdates

Livet är just nu en enda lång playdate (dvs lek med andra barn och sjuka mängder fika till de vuxna, dvs mammorna). Sedan vi kom tillbaka har fm ägnats åt lek med Os kompisar och em åt lek m Gs kompisar. Underbart härligt, men ganska så intensivt och slentrianmässigt, om man ska se det negativa. Som också givetvis får sällskap av den konstanta sockerchocken som min stackars kropp är utsatt för.

Nu när vi gjort detta i snart tre veckor börjar barnen stortrivas i hop och vi lära känna varandra allt bättre. De som varit med ett tag upplever att samtalsämnena har tagit slut. Som en tjej sa - jag vill träffa MÄN och diskutera annat än, träning, bantningskurer, pärlor och skvaller.

Själv gillar jag det (i alla fall än så länge...) och har lärt mig massa nytt om detox-kurer, skönhetsoperationer och om svensk-kolonin här. Frågan är bara vad jag ska göra med all ny kunskap...

P-Lapp eller P-Skiva?

Vissa saker känns verkligen som de kommer från stenåldern i denna annars så moderna värld. När man ska parkera på statliga parkeringar så kostar det endera 50 cent el 1 dollar per timme. För att kunna göra rätt för sig, så ska man använda en sorts p-lapp (var helt okänd även för mig tidigare, så känn dig inte ensam).

P-lappen används genom att man trycker ut små hål i lappen som markera när man kommer. Högst upp på lappen trycker man ut hålet för dagens år och så fortsätter man tryckande enda ned till minuten som det är (Obs! uppdelad i 5 min intervall för att underlätta??). Det tar galet lång tid och känns så fel. Till råga på allt så ska man klara av att välja rätt på am o pm. Vilket jag har visat mig oförmögen att göra. Då går det år fler p-lapparm och humöret blir lite sämre... Jag saknar p-skivan och till och med p-automaten som bara tar enkronor.

Du är en tjuv!

Trotsålder är ju trots allt en mindre härlig ålder. Känns som den börjar ta fart nu för Gs del. Han har varit helt ok att hantera och manipulera tidigare (det har i alla fall gått ibland...), men nu när han inte får som han vill, då avfyrar han ett rejält tonartsförhöjt skrik. Som får den mest regida att ge upp, alla grannars rutor att skallra och mina trumhinnor att svida.

Det svåra är att hålla sig lugn och fortsätta att vara metodisk och fin i sin pedagogik under allt detta gastande. Tyvärr har jag upptäckt att O är den som får lida mest om jag skriker på G. För när jag blir arg och skriker (räcker dessvärre med att jag höjer rösten) på G tar han ut det på O genom att skrika saker som - "Sluta - du är en tjuv". Vart han har fått det i från är oklart, jag tror dock att Pippi har minst sagt ett finger med i det hela. För jag då inte minnas att jag har kallat honom för det!

Om jag håller mig lugn så är också G snällare med O. Synd bara att det är så svårt att vara lugn o pedagogisk. Undrar om det är ngn sorts naturlag att ta ut sin frustration på mindre (och svagare ?!?) individer.

Fotograf: F Nordenskjöld

Kamikaze O

O har utvecklat en grym klättertaktik, vilket medför att alla ställen höga som låga är möjliga att klättra upp på! Tyvärr har det som resultat att han ungefär varannan gång trillar ned, slår sig, gråter jätte länge och sen klättar upp där igen, trillar ned, gråter jääätte länge, ja och så kan vi hålla på ett tag... tills jag får panik.

Jag har svårt att inse att han behöver punktmarkeras och att jag inte kan göra så mkt annat än att ha koll på honom. Han har skämt bort mig så innan i o m att han inte rört sig särskilt mycket, men nu är det andra bullar! Hoppas jag börjar fatta galoppen innan han slår sig rejält. Hittills har han lyckats träffa mattan och inte marmorgolvet när han trillat ned, men det är nog bara en tidsfråga!

Allt detta resande...

Det känns om de flesta här reser mest hela tiden så det är svårt att inte bli sugen eller varför inte stressad. Resesamtalsämnet tycker jag trots allt är roligare än diskussioner kring inkompetenta pärlor, vart snyggaste manikyren görs och vilken bantningskur som är effektivast.

Hur som helst, jag blir kanon stressad, pulsen går upp och jag hamnar framför dator och letar efter bra resor till olika exotiska resmål... Så när E kommer hem från jobbet har jag tusen idéer på vart vi ska åka, men sen har det inte blivit så mkt mer. Men nu är det andra bullar - kreditkortet ska tas fram och jag ska börja boka. Vi har ju bara ett och ett halvt år kvar här!!!!

Ställen som jag vill åka till (OBS! Ingen inbördes ranking - alla känns heta);

• Hong Kong
• Vitenam
• Ankor Wat
• Borneo
• Australien
• Tokyo
• Härliga solställen som Thailand, Bali, ...

Bild lånad av: laana-pengar.info

Avsked

Att bo så här har ju många fördelar, men också en stor nackdel, det blir så vansinnigt många avsked. Och avsked gillar inte jag. Det gör liksom ont i hela kroppen i flera veckor innan det är dags för avskedet. Folk flyttar in och folk flyttar ut. Under hösten kommer fyra av de som vi umgås mest med att flytta hem eller vidare. Tur att några nya flyttar hit...